Att träda fram vid livets mitt

Det sägs att om du vill få Gud att skratta, ska du berätta för honom om dina planer. Jag tänker att Gud fick sig ett gott skratt när jag, vid 23 års ålder, berättade för honom om mina planer att gå i kloster. Mina 23 år där kom, till skillnad från vad jag hade tänkt mig, inte främst att handla om ett spännande andligt äventyr. Dessa år kom snarare att handla mycket mer om en inre mognadsprocess där jag fick konfronteras med sanningar i mitt liv, såsom längtan efter att älska och att bli älskad. Jag fick också prova mig fram när det gäller att balansera mellan mina olika åtaganden. Skulle jag prioritera min akademiska karriär eller själavården? Hur skulle jag vara sann mot mig själv och samtidigt trogen gentemot andra? Låter det mer bekant, sannare och mer mänskligt?

Författaren James Hollis har skrivit mycket om omställningsprocesser. Han menar att det oundvikligen kommer en tid i allas våra liv då vi tvingas ompröva de val vi tidigare gjort i ljuset av nya erfarenheter, insikter och kunskaper. Han skriver: "Det är helt naturligt att vid livets mitt känna ångest över att de kartor vi dittills orienterat oss efter inte längre stämmer med den verklighet vi ser omkring oss. Men under denna vånda ligger en inbjudan. Vi erbjuds en möjlighet att lägga om kursen inför vår resans nästa etapp, att skifta från yttre värv till inre utveckling." Mognad och sant mod, menar han, är förmågan att inte ducka för denna utmaning, att inte vara rädda för oss själva.

Hur ser denna omprövning ut? Min erfarenhet är att den måste språksättas och socialiseras. Det vill säga att den behöver konkretiseras i en process där vi tvingas omsätta lösa tankar och känslor i ett klarare språk som kan delas med andra. Vår benägenhet är annars att älta och att låta våra känslor styra våra val, eller än värre, att känna oss handlingsförlamade och se oss själva som offer. Förmågan att ta ansvar för sitt liv och andras och att ta de initiativ som krävs kallas för aktörskap. Ordet kommer från latinets auctor som betyder just upphovsman, författare, språksättare. Att kunna vara källa till sina egna val genom författa, skriva och berätta för andra vad man tänker och känner är ett sätt att äga processen, att äga våra liv på en djupare nivå.

I min egen process har en plats betytt särskilt mycket. Chalais är ett kloster beläget på 1000-meters höjd i Chartreuse-massivet mellan Grenoble och Chambéry. Klosterkyrkan byggdes under 1100-talet och uppfördes i klassisk romansk stil. Arkitekturen speglar den omgivande naturens skönhet och från långt håll tycks den smälta perfekt med Roches des Bannettes, de imponerande kalkstensklipporna bakom kyrkan. Dit kom jag regelbundet under mina år i klostret för att reflektera över mitt liv, skapa distans till mina utmaningar, stilla min oro, och bringa lite mer klarhet i mina tankar. Jag mediterade, läste, skrev och promenerade i de storslagna omgivningarna. Där kunde jag lättare sätta saker och ting i perspektiv.  

Efter att jag lämnade klostret och mitt prästämbete har jag fått lov att återvända till Chalais. Men numera kommer jag inte som en enskild gäst utan i egenskap av reseguide åt andra. Sedan nästan tjugo år har jag nämligen fått möjligheten att leda programmet ”Resan inåt för ledare”. Jag guidar deltagarna, inte som rådgivare, utan som en van besökare och nyfiken utforskare av våra inre landskap. Under veckan besöker vi de frågor som betyder mest för dem; frågor om identitet, värderingar, tidigare förluster och brustna drömmar, om längtan efter mer tid åt det som är viktigt på riktigt, om viktiga val som måste göras, om nya planer som tar form. Långt ifrån alla deltagare står inför livsavgörande vägval. Ibland handlar det om en kalibrering eller en finjustering av tidigare val eller rådande livssituation. Och även om vi inte duckar för svårare frågor är inte allt gravallvarligt. I den process som vi skapar tillsammans, och som präglas av psykologisk trygghet, finns det gott om utrymme för humor och lättsamhet. För så ser livet också ut. I allt detta ser jag min roll som att stärka deltagarnas aktörskap, att skapa förutsättningar för att alla känner ett stärkt ägandeskap över sina liv. Som James Hollis skriver: ”Förr eller senare kallas var och en av oss att möta det vi fruktar, att svara på vår kallelse att träda fram, och att övervinna de stora, tröga krafterna inom oss. Det är vad som krävs av oss: att träda fram som den vi verkligen är, så gott vi förmår, under omständigheter vi inte råder över. Att träda fram så gott vi kan – det är att bli vuxen på riktigt.”

I år äger programmet rum 16-20 november.